Tony Asumaa

De frågor som kommer att beröra dej mest i riksdagen de kommande fyra åren, och vilka jag ska jobba för, är de som berör din vardag. De är social trygghet, välfärd, arbete, skatter och pengar, företagande, utbildning och utveckling.

Vår sociala trygghet och välfärd ska bevaras även i framtiden. Det gör vi inte genom att socialisera samhället utan genom att sträva till full sysselsättning och försörja oss själva. Det ger oss frihet att bestämma över våra egna liv och ger oss trygghet i vår vardag.

Därför skall skatt på arbete inte höjas, snarare sänkas, så att vi ska uppmuntras till att jobba. Skatt på pension får heller aldrig vara högre än på arbete. Höjer vi beskattningen på kaptalinkomst  kommer det att drabba de som har små kapitalinkomster allra hårdast, så som företagare, småsparare och pensionärer, Detta vill jag inte.

Rösta på mej och jag ska speciellt arbeta för de frågor som berör just din vardag. Jag ska även se till att samarbetet mellan Åland och Finland förbättras, där ordet misstro ersätts med förtroende, kontroll byts till förhandling och rättskamp utvecklas till ömsesidig dialog.

Genom förtroende och acceptans i riksdagen kan vi under de fyra kommande åren också koncentrera oss på att utvecka Åland i en positiv riktning vad gäller självstyrelsen och vårt svenska språk

I vårt land finns det idag ca. 120.000 personer som lever enbart på folkpension. Denna pension är idag 687,74 euro per månad. Genom pensionsinkomstavdraget beskattas inte folkpension som utgör pensionärens enda pensionsinkomst. Gränsen är idag 8.170 euro/ år.

Jag anser att denna gräns bör höjas till 10.000 euro/ år. Detta skulle betyda att en pension på 815 euro i månaden skulle vara befriad från skatt. Höjningen av gränsen skulle kosta staten 54 miljoner euro per år. Detta finansieras med att exv. 2,6 % av lantbruksstöden istället ges till folkpensionerna.

Förra året delade nämligen Finland ut totalt 2,1 miljarder i lantbruksstöd. Av detta var 526 miljoner direkt inkomststöd. 2,6 % av lantbruksstödet är lika med 54 miljoner euro. Summan är exakt det belopp som behövs för att vi kan höja levnadsstandarden för de 120.000 personer med de lägsta pensionerna i vårt land. Samtidigt skulle vi fortfarande ha kvar drygt 2 miljarder att fördela till lantbrukarna.

Andelen människor i förvärvsarbete idag är 67 % av landets totala befolkning. År 2030 kommer denna siffra enligt beräkningar vara 58 %. Detta betyder att i princip bara hälften av vår befolkning förvärvsarbetar år 2030. Detta är inte en hållbar ekonomisk utveckling.

Exempelvis inom vårdsektorn kommer 185.000 personer att gå i pension fram till år 2025. De som kalkylerat med att exv. en höjd pensionsåldern skulle täcka behovet av arbetskraft har räknat fel. Därför måste vi tänka i nya banor.

För att vi ska kunna upprätthålla den nuvarande servicenivån i vårt land och ha tillräckligt med arbetskraft i framtiden är arbetsinvandring inte mera ett av många alternativ utan frågan är mera om hur vi på ett organiserat sätt får in invandrarna på vår arbetsmarknad i Finland.

Vi behöver klara spelregler kring detta och en klar strategi hur vi ska locka kompetent arbetskraft till vårt land. Konkurrensen är hård gällande kvalificerad arbetskraft i Europa.

Samhällets fördel är att arbetsinvandrarna kommer till vårt land den lagliga vägen och behandlas lika bra som alla andra. Vi kan denna väg begränsa den gråa arbetsmarknaden så att konkurrensen inte snedvrids. Samtidigt får vi arbetarna att betalar sina skatter hit och de kan i sin tur ta del av landets sociala service.

Det är inte ansvarsfullt att börja locka kvalificerad utländsk arbetskraft till landet först då det verkliga behovet har uppstått och vi märker att ingen mera betalar våra pensioner och våra andra sociala förmåner.

Arbetsinvandrarna måste ses som en samhällelig resurs i framtiden och skall välkomnas till vårt land – den lagliga vägen.

Vi vet att Östersjön idag trafikeras av över 2000 fartyg dagligen. Där transporteras ca 170 miljoner ton olja varje år. Om Östersjön var en motorväg skulle detta betyda att 20.000 tankbilar skulle transportera olja där varje dag.

År 2009 hade vi 105 fartygsolyckor i Östersjön. Nästan alla olyckor inträffade nära hamnar eller kust. Tio procent av dessa olyckor förorsakade större eller mindre oljeutsläpp i Östersjön.

Om en stor oljeolycka skulle inträffa skulle det beröra hela Östersjön och också vår kust och våra stränder. Finland måste inom en rimlig framtid kräva ett enhetligt trafikledningssystem och en förstärkt oljeberedskap i hela Östersjöområdet för att förhindra och minimera detta. Därför kommer jag att sätta mej i förarsätet och få "action" i riksdagen gällande denna fråga.

För vilken redare vill förlora en oljelast värd 200 miljoner euro för att inte kunna navigera säkert pga ett oenhetligt trafikledningssystem? Eller vem av oss vill ha oljedränkta stränder pga att vi inte har en oljebekämpningsberedskap på bästa tänkbara nivå inom hela Östersjön? Ingen.

Militäralliansen NATO har just nu 350 stridsflygplan i den av USA ledda insatsen för att bevaka flygförbudszonen i Libyen. Enligt de uppgifter jag idag fått från försvarsmakten kan man upprätthålla 400 stridsflygplan på de militärbaser och hangarfartyg på så kallat attackavstånd från Libyen. Över flygförbudszonen kan samtidigt operera bara 20 flygplan.

Sverige har beslutat att sända ner åtta Jas Gripen till dessa militärbaser till en kostnad om  200 miljoner kronor. För kommande humanitär krishjälp har Sverige avsatt 50 miljoner kronor, dvs fyra gånger mindre. Finland har beslutat att inte skicka ner några av sina Hornet F-18 plan men var bland de första att skicka ner humanitär hjälp till området.

Finland har en försvarmakt som är uppbyggd för att försvara vårt lands gränser och Hornetarna är köpta för att bevaka vårt luftrum. Enligt uppgift från försvarsmakten är våra flygplan idag inte utrustade med vapen för att preciseringsbomba från luft till mark, vilket vi redan tydligt sett på TV-bilder att det krävs nere i Libyen.

En viktig försäljningsfaktor i vapenindustrin är att vara ”conflict creditial” eller på svenska ”att ha konflikterfarenhet” i krigssituationer. Tyvärr finns det mycket som tyder på att bakgrunden till Sveriges beslut att skickat ner sina JAS Gripen till Libyen är just detta.

Finland och utrikesminister Alexander Stubb har enligt mej tagit ett ansvarsfullt beslut både ur ett fokrättsligt och humanitärt perspektiv genom att koncentrera alla sina insatser och pengar till krishantering på mark i Libyen.



Hornet F-18 fullt utrustad

Rätt ska vara rätt. Det är så vi alla vill ha det. Därför är jag ledsen att konstatera att Beijar i ÅT den 4.4. hanterar sanningen lite ovarsamt och skriver att jag ändrat åsikt ifråga om huruvida Sannfinländarna kan ingå i kommande regering elle inte.

I stadsbiblioteket röstade jag nej och skrev också senare en insändare i ÅT där jag berättade mina argument till varför jag inte räckte upp handen för ett ja för Soini i kommande regering.

Tyvärr har Beijar inte grundat sin replik i fakta utan på andrahandsuppgifter. Därför Christian ser jag mej tvungen att ge dej gult kort, för det viktigaste är att vi kör ”fair play” och respekterar både medspelare och motspelare i denna match. Det gör åtminstone jag.

 

För att Finland ska kunna upprätthålla nivån på det välfärdssamhälle vi har idag behövs det 200.000 nya jobb inom den privata sektorn fram till år 2020. Och genom att vi idag lever längre än tidigare behöver vi ytterligare 300.000 nya arbetstagare pga åldersstrukturen.

För att hålla landets ekonomi i balans är det inom den privata sektor dessa arbetsplatser ska skapas, inte inom den officiella sektorn. Men hur kan vi hjälpa till för att detta ska ske?

Ett sätt är att staten/ landskapet stöder privatföretagandet och framförallt företag med tillväxtpotential. Stöd är bra så länge det inte blir en självklarhet, för pengar är bäst då det inte finns för mycket av dem. De bästa idéerna föds då kassan är tom. Det har jag själv varit med och erfarit.

Skattesänkningar är ett annat sätt. Det är dock inte alltid det som avgör för lika viktigt är att privatföretagarna får stöd i vardagen och att privata investerare satsar pengar. Idag är attityden lite den att pengar satsas för att göra bolagen lönsamma och därefter kunna säljas. På detta sätt uppstår ingen verklig tillväxt i vårt samhälle.

För det tredje är dagens utbildning alltför fokuserad på teoretisk undervisning där man hellre lär ut hur risker skall kalkyleras istället för att uppmuntra ungdomar till att starta eget. Att ha gjort en start up under studietiden visar på entrepenörsskap och framåtanda. Det är aldrig fel att ha detta i sin CV den dagen man är färdigt utbildad.


Françoise Sagan - "Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss"

Under valdebatten på biblioteket i Mariehamn i måndags var det speciellt två frågor som väckte diskussion bland kandidaterna och delade åsikterna. Den ena var ifall Finland skall bygga mera kärnkraftverk och den andra var huruvida vi accepterar Sannfinländarna i landets kommande regering. Svaren skulle ges antingen som ja eller nej.

Finlands riksdag bestämde i juli 2010 att Finland skall bygga två nya kärnkraftverk. Ålands sittande riksdagsledamot som varit med och tagit detta beslut, konstaterade också att beslutet inte går att ändra. Om alla åländska riksdagskandidater skulle ha respekterat och tagit ansvar för det demokratiska beslutet som landets riksdag tagit i denna fråga borde alla ha sagt ja. Bara Alliansen för Åland respeketerade och tog ansvar för beslutet. Frågan var nämligen inte vad man personligen tycker om kärnkraft. Personligen föredrar jag förnyelsebar energi, om det bara är möjligt.

Den andra frågan var huruvida Sannfinländarna kan accepteras som en part i kommande regering. För det första kan jag inte acceptera ett språkfientligt parti i vår regering. Det viktigaste är att vi har respekt för varandra oberoende språk eller ras. För det andra kan inte Sannfinländarna ingå i landets regering då de kräver att de skall ges rätt att rösta emot det ekonomiska stödpaketet till de krisdrabbade länderna i Europa. Två alltför stora frågor att leka med i den kommande regeringen.

Landskapet Ålands ekonomi är starkt beroende av statens ekonomi pga klumpsumman och skattegottgörelsen. Desto bättre statens finanser är, desto bättre för oss.

Därför är det av största vikt att de kommande åren få landets ekonomi i balans och minska statsskulden. En annan viktig del i detta är givetvis att se över grunderna för avräkningsbeloppet och huruvida avräkningsgrunderna speglar vårt samhälle av idag.

Landskapet Ålands budgeterade inkomster för år 2010 var 261 miljoner euro.  I dessa inkomster ingick klumpsumman från staten på 167 miljoner euro. Detta betyder att 64 % av våra inkomster kommer direkt från staten i form av klumpsumman.

Vet Ni hur mycket pengar denna klumpsumma är "på riktigt"?  Jo, klumpsumman från staten är exakt lika stor som prispengarna Manchester United fick då de senast vann Champions League! Då kan vi ställa oss frågan: Är klumpsumman för liten eller är prispengarna i Champions League för stora?

Det finns röster i vårt land som mekaniskt vill höja den nedre gränsen för pensionsåldern från nuvarande 63 år till 65 år för att förlänga vår arbetskarriär. Finlands näringsliv EK säger att hållbarheten i den offentliga ekonomin försämras om inte arbetskarriären förlängs genom att höja pensionsåldern. Ifall detta inte görs hotas arbetspensionsavgifterna enligt EK att stiga från nuvarnade nivå med 4-6 %.

Enligt min mening är höjningen av pensionsåldern ett ineffektivt sätt att sköta detta. Ett mera effektivt och kreativt sätt är att förlänga arbetskarriären i början av den genom att få studerande snabbare ut i arbetslivet. Och hur gör vi det? Receptet nedan:

Idag inleder finländarna sina högskolestudier i medeltal vid 23 års ålder. Genom att sänka åldern för studiernas inledande med ett och ett halvt år, ge bättre studiehandledning i gymnasier, högskolor och universitet samt ordna mera möjligheter till sommarstudier, så får vi studerande snabbare ut i arbetslivet. Bara med dessa metoder kan vi enligt studentorganisationerna i landet förlänga arbetskarriären med närmare tre år.

Är det inte bättre och kreativare att förlänga arbetskarriären med tre år i början än att med våld förlänga den med två år i slutet?

I Sannfinländarnas valprogram kan man på sidan 27 läsa att svenska språket bör avskaffas som ett obligatoriskt språk i våra finska skolor. De har kommit fram till att undervisning i svenska i dessa skolor är ett rent slöseri av samhällsmedel i förhållande till vilken praktisk nytta man har av svenskan i arbetslivet och i sina fortsatta studier.

Enligt Statistikcentralen finns det i landet 4,85 miljoner invånare som har finska som modersmål och 290.000 invånare som uppger sig ha svenska som sitt modersmål. Hur många som pratar och använder sig av båda språken framgår inte ut statistiken. I ljuset av dessa siffror är svenskan i Finland helt klart i minoritet men dock ändå ett av våra två lagfästa språk i landet.

Tittar vi från ett Nordiskt perspektiv på detta gällande språk kan man konstatera att i Norden, där det bor 25 miljoner människor, är det 80 % som har svenska, danska och norska som sitt modersmål.  Bara 20 % har finska som sitt modersmål.

I Norden talas svenska av 10,5 miljoner människor och finska av knappt 5 miljoner. I detta sammanhang är finskan i klar minoritet. Med dessa siffror som grund och sett ur ett bredare perspektiv, är min tolkning att det knappast kan anses som slöseri med samhällsmedel att lära ut det nordiska majoritetsspråket svenska i våra finska skolor i landet.

Vi är ett land med två officiella språk. Vi behöver respektera varandra oberoende vilket av dessa två språk vi talar. Ett gemensamt språk med stor respekt har vi dock redan och det är fotbollsspråket. För då finska landslaget spelar funderar ingen på att Daja Sjölund, Tim Sparv, Roman Eremenko, Alexej Eremenko jr, Tintti Johansson, Mikael Forssell och Kasper Hämäläinen alla har svenska som sitt modersmål. Huvudsaken för alla i landet är att landslaget vinner och är framgångsrika – inte om de pratar finska eller svenska.